— 125 —
— Vi voro alla lyckliga, då ni erhöll det skeppet, sade fru Musgrove; aldrig, aldrig glömma vi den tiden och hvad vi äro er skyldige.” Hon var så rörd, att orden nästan dogo på hennes läppar; Kapten Wentworth, som knapt hörde hälften af hvad hon sade, och som i det ögonblicket icke kom ihåg Richard Musgrove, förstod ej det ringaste af detta moderliga utrop. ”Det är om min bror, den stackars Richard, som mamma vill tala, sade Lovisa honom; allt sedan ni kom hit, så tänker hon beständigt på honom.
— Stackars gosse! fortfor modren, och torrkade sina ögon; han hade blifvit så beskedlig! han skref så vackert till mig sedan han kom under edert befäl! Ack! så lycklig han hade varit, och äfven vi, om han aldrig öfvergifvit er! Ett så godt exempel, en så god vän, hade sannerligen varit honom ganska nyttigt. Hvilken olycka att han är oss beröfvad!”
Ett häftigt intryck röjde sig då i Kaptens ansigte, en viss blick full af qvickhet och eld i hans svarta ögon, ett småleende, likt det som Alice ofta hade märkt när sir Walter eller den stolta Elisabeth hedrade honom med deras förakt, och som bevisade henne att, långt ifrån att dela Fru Musgroves saknad öfver sin son, hade han varit glad att slippa honom. Men den försvann som en blixt: han hade
