— 127 —
sig åt allt, och intet tänkte mera på Dick än om han aldrig funnits, och i en hast begråter honom, som hade han dödt dagen förut, och som hade han varit en mycket utmärkt varelse, kunde väl räknas bland deras antal.
Under tiden promenerade Amiralen fram och tillbaka i salongen, med armarna på ryggen och var fördjupad i sina tankar, hvilka troligen följde något fartyg på sin resa; han gick till Kapten och afbröt hans rörande samtal med mamma Musgrove. ”Vet du Fredrik, sade han, att om du endast en vecka senare hade inträffat i Lisabon sistledne vår, så skulle den sköna lady Mary Grieson och hennes döttrar begärt få gå öfver hit på detta skepp?
— Verkligen! det fägnar mig då att jag icke dröjde ännu en vecka.
— Huru, svarade Amiralen, hvad säger du väl? Hvad tankar skall du gifva dessa fruntimmer om en sjömans artighet?”
Wentworth ursäktade sig så godt han kunde, men fortfor förklara, att han aldrig frivilligt skulle taga fruntimmer om bord på det skepp, som stod under hans befäl: ”Det är alldeles icke af bristande artighet, talade han, tvertom, det är derföre, att det synes mig omöjligt, att, oaktadt allt hvad en
