— 132 —
hemsöktes jag af sjösjukan; men sedermera mådde jag fullkomligt väl. Den enda tid jag tyckte mig icke vara lycklig, då jag kände den grufliga oro som faran ingifver, var den vintren jag upplefde allena i Déal, när Amiralen, då varande Kapten Croft, var på Nordsjön; han ville ej taga mig med sig. Jag lefde några månader i en beständig fruktan: alla slags olyckor framställde sig för min inbillning; jag visste ej hvad det skulle blifva af mig, ej eller när jag kunde få några underrättelser ifrån honom. Vid hans återkomst ålade jag honom, att aldrig gå till sjös utan mitt sällskap; när vi äro tillsammans, kan intet ondt träffa mig.”
Se sådan skulle jag hafva varit, tänkte den stackars Alice, sådan skulle jag ännu vara; men . . . . och kunde icke hindra sig ifrån, att med bedröfvelse skaka på hufvudet; ingen lemnade någon uppmärksamhet åt henne, man såg henne knapt.
”Jag är alldeles af er tanka, min bästa fru Croft, sade fru Musgrove; ingenting är bedröfligare än skilsmässan; jag vet hvad det vill säga. Herr Musgrove reser alltid till tingställena några mil härifrån; det är en ledsam tid, det försäkrar jag er; jag blir alltid så glad när den är förbi, och jag ser min man komma hem frisk och sund.”
