— 131 —
Enligt sin vana, qväfde Alice en suck, och förblef tyst.
”Hvad ni rest mycket! sade fru Musgrove till fru Croft.
De första femton åren jag var gift seglade jag fyra gånger öfver Atlantiska hafvet, en gång var jag i Ostindien, och sedan har jag legat i åtskilliga hamnar, vid Cork, Lissabon och Gibraltar; men jag har aldrig varit i Vestindien, ty, som ni vet, så räkna vi icke Bermudiska och Bahama-öarna till Vestindien.”
Fru Musgrove hade intet att säga; hon kände ej någon af dessa länder, och kunde icke beskyllas för att någonsin hafva rådbråkat dessa namn.
”Jag försäkrar er, min fru, sade fru Croft, att ingen ting kan öfverträffa det välstånd och det behag ett Örlogsfartyg har att erbjuda befalhafvarens hustru; på en Fregatt är man visserligen mer tvungen, mer instängd, rummen äro mindre, ehuru hvarje förståndig hustru finner sig rätt väl der. Jag kan sannfärdligen intyga, att mina lyckligaste år voro dem jag tillbragte på en fregatt. Jag har, Gud ske lof! alltid haft en god helsa till sjös, och intet luftstreck har varit mig skadligt; första dagen
