— 134 —
som fordom förtjuste honom. Ett ögonblick derefter förstod hon af det svar hon erhöll, att hon varit ämnet för ett samtal. Han hade utan tvifvel frågat om miss Elliot aldrig dansade; Nej, aldrig, sade Lovisa, hon har alldeles öfvergifvit dansen; men hon spelar förtjusande, och hon tröttnar aldrig. Ändtligen talade han för första gången sjelf till henne. Dansen var slut, hon hade lemnat instrumentet; han närmade sig, och satte sig att försöka en melodi, som båtsmännen sjunga och hvarom han ville gifva miss Musgrove ett begrepp; Alice, som önskade höra och qvarhålla honom, kom tillbaka till klaveret; så snart han såg henne steg han upp och sade med öfverläst artighet: Jag ber tusende gånger om förlåtelse, miss, se der er plats. Hon drog sig tillbaka för att låta honom förstå att hon intet önskade återtaga den; hon hade gerna begärt att han ville fortfara, men hon kunde icke få fram ett ord; han gick bort. Alice var ganska glad att få sätta sig; hon darrade, hon var upprörd och önskade hvarken Fredriks blickar eller hans ord; hans kalla artighet, hans tvungna och stela blick, var redan mer än hennes hjerta förmådde bära.
