— 142 —
du och jag sjelf, om jag hade den lyckan att vara fri, icke skulle afvisat, ehuru vi äro döttrar af en baronet? Ack! stackars Alice! stackars Alice! denna middag, hvilken hon nekade att bevista, var hos Musgroves. Hufvudvärk och någon plåga i lilla Calles axel tjenade henne till förevändning; hennes enda afsigt var att undvika Wentworth: men nu fägnade det henne rätt mycket, att hon icke behöfde afgöra emellan sin syster och svåger, i afseende på Fredriks kärlek. Men alltid klok och förståndig, önskade Alice uppriktigt, att han bestämde sig för endera af systrarna, hellre än att de skulle, genom hans delade uppmärksamhet för dem, begge fästa sig vid honom; hon kände sjelf alltförväl huru olycklig en qvinna är, då hon öfverlemnar sig åt en böjelse som icke besvaras, för att icke önska dem befriade derifrån. Den hyllning han gaf dem, hindrade icke Alice att göra dem rättvisa; hon trodde att de begge kunde blifva förträffliga hustrur, och göra hennes älskade Fredrik lycklig, så snart lättsinnighetens ålder var förbi. Hon tyckte mest om Henriette, som var saktmodigare och behagade henne synnerligen, men Lovisa förtjente ock att man älskade henne; hennes glädtighet, hennes liflighet passade temligen väl för Wentworth, och om dessutom Henriette hade gifvit sin kusin några förhoppningar,
