— 145 —
Henriette stod tankspridd, med sina blickar spända utåt vägen till Kellinch-Hall, och tycktes hafva glömt hufvudsaken: anledningen till hennes kusins resa. Under det han talade till henne i ämnet, sade hon liksom händelsevis: ”Ja, nej; det är rätt bra, jag trodde alltid att det skulle lyckas för dig. . . . . Men Rektor Schirley, kommer han Lovisa? Kanske behöfver han det icke? . . . . Hade han icke sagt att han skulle vara der på förmiddagen? . . . . Kanske hade du gjort bättre att ännu blifva qvar vid ditt pastorat. . . . . Det måtte hafva händt honom något. Georg Hayter visste icke hvad han skulle tänka; han gick till sin moster, som endast talade om Crofts, om Kapten, om hans godhet för den stackars Richard, om deras erkänsla, om hans beständiga besök vid Upercross, och tryckte genom detta tal tusende dolkstygn i den stackars Georgs hjerta. Några dagar efter den middagsmåltid hos Musgroves, som Alice icke hade bevistat, steg Kapten Wentworth en morgon oanmäld in i salongen uti hyddan, och träffade endast Alice och den lilla sjuka Calle som låg på en soffa.
Han syntes tydligen öfverraskad att vara nästan allena med Alice Elliot, han tog ett steg tillbaka
