— 144 —
Den förmån att komma närmare Henriette, att få ett bättre pastorat, att erhålla sin kusins hand, verkade att han gjorde allt för att bringa det derhän, och Henriette delade då Georgs känslor. Allt bedrefs under den kloka förevändningen att göra det lättare för Rektorn. Den gode gubben tager lifvet af sig, sade Henriette till sin mor: ”min far måste öfvertala honom att taga en medhjelpare: — Och det måste blifva Georg Hayter,” tillade Lovisa. Den goda modren, som alltid var af sina döttrars mening, tyckte att hon hade rätt att hennes systerson Georg Hayter var just den man som passade Doktor Schirley. — ”Och för min syster Henriette, sade Lovisa helt sakta, som lifligt intresserade sig för de unga menniskornas sällhet. Georg reste således med de bästa utsigter, erhöll Rektorns löfte, och återkom full af förhoppningar; men han fann numera ingen som delade hans glädje. Pappa och mamma, systern och vännen Carl, hans Henriette äfven, tänkte blott på Kapten; man syntes knappt erinra sig anledningen till hans frånvaro. De begge systrarna stodo i fönstret och väntade honom: förgäfves bjöd han till att väcka deras uppmärksamhet på Rektor Schirley, och berätta det samtal han haft med honom; Lovisa tycktes icke förstå honom.
