— 149 —
verkade en sådan oreda i hennes tankar, en sådan plågsam sinnesrörelse, att hon gick ut just då Maria och hennes svägerskor kommo in. De hade hört Kaptens röst, och skyndade sig att råka honom. Alice hade nu ett godt tillfälle att lära känna de åtskilliga personernas kärlek och svartsjuka, som här voro samlade; men hon kunde icke stanna qvar; hon märkte endast att Georg Hayter var Kapten ganska obenägen; hon hade hört honom med harm säga då Wentworth tog bort barnet: ”Hvarföre lydde du mig icke, Walter; när jag tillsade dig att ej plåga din moster?” Ljudet af hans röst uttryckte hans ånger öfver, att han låtit Kapten förekomma sig; men hvarken Georg Hayters eller den andra personens känslor kunde intressera henne förr än hon hade lugnat sina egna. Hon blygdes öfver sitt hjertas svaghet: huru kunde hon till den grad blifva upprörd öfver ett sådant lappri? Emellertid var hon det och hon behöfde nästan en hel timmas ensamhet och eftertanke, för att återhemta sig. Det fattades henne icke andra tillfällen till anmärkningar: hon hade icke varit nog ofta tillsammans med de personer som borde vara föremålet för dem, för att göra sig en riktig tanke derom, och dem hon hade skulle icke hafva tillfridsställt hvarken Carl eller Maria; och hon ansåg Kapten vara lika litet betagen i Henriette
