— 150 —
som i hennes syster; Alice kom ännu alltförväl ihåg Fredriks kärlek, för att kunna tro att han hade någon för Henriette eller Lovisa; han kände endast den smickrade fåfängans känsla för tvenne vackra flickor, som visade honom tusende artigheter; men det var likväl troligt att det slutligen ledde till kärlek, och hon tyckte sig finna att han var mer böjd för Lovisa, hvilken tycktes endast lefva för honom, under det att Henriette ännu stundom betraktade sin kusin, och blef tankfull då han icke syntes märka henne: i förargelsen, eller ock kanske i hoppet att draga Georg till sig, gjorde hon sig då kokett för Kapten, och Georg aflägsnade sig dagligen allt mer och mer.
I sin bedröfvelse, hade Alice den tillfridsställelsen att vara öfvertygad, att Wentworth icke utstakat någon plan till förförelse, och att han icke hade den ringaste aning om det lidande han förorsakade den unge mannen, eller om de anspråk denne förut haft på Henriettes hjerta; man kunde icke upptäcka något tecken till seger i hans uppförande: han hade endast orätt deruti, att han höll till godo begge de unga personernes förekommande artighet. ”Hvarföre är jag icke åtminstone hans vän! tänkte Alice, jag skulle då upplysa honom om det lidande han
