— 153 —
åt andra, antingen de önskade det eller icke. ”Jag begriper ej sade Maria, hvad som gifvit mina svägerskor anledning att tro mig besvärad af promenad; visst är jag två eller tre år äldre än de, men jag går likaså lätt: de yrhättorna hade blifvit ganska missnöjda om jag blifvit hemma. Kan man neka då de komma för att hämta en? man måste alltid göra dessa fruntimmer till viljes. Just som de skulle gå, kommo de begge jägarne tillbaka; de förde hem en ung hund som störde deras jagt, och ämnade sedan fortsätta den; men de unga damerna föreslogo dem att deltaga i promenaden, och yrkade så länge derpå, att de läto öfvertala sig. Kom då, sade den ifriga Lovisa, och tog Kapten under armen, vi äro väl så mycket värda som en hare och vi skole ej låta er springa så mycket.” Om Alice kunnat förutse att de så skulle råkas, hade hon nekat att följa med; men dels af intresse och dels af nyfikenhet, tyckte hon att hon nu icke borde ändra sig, och de gingo nu alla sex. De unga Musgroves valde ställe för promenaden; Maria föreslog ett annat; men Lovisa och Wentworth hade gått förut; man måste väl följa efter. Maria emottog sin mans arm och Henriette följde Alice, men man såg tydligt huru Henriette brann af begär att hinna opp Lovisa och Kapten. Alice, som ej tyckte om att tvinga någon,
