— 152 —
att fråga om miss Alice ville göra dem sällskap; hvad Maria angick, så visste de att hon fruktade blifva trött och föreslog henne således icke att följa med dem; men detta var nog för att gifva henne lust dertill.
”Nå, sade hon, med ovilja, hvarföre tror ni att jag icke tycker om långa promenader? Det är min svaga sida, och jag är likaså god fotgängare som ni: jag förklarar således att jag vill följa med eder.” Alice blef genom ett ögonkast emellan Henriette och Lovisa, öfvertygad, att det var just detta som de alldeles icke ville. Deras svägerska var stygg, och regerades i synnerhet af motsägelseanda; under promenaden gick hon, när andra ville hvila sig, och hvilade när andra ville gå, och föredrog alltid en motsatt väg emot den de ville följa; beklagade sig öfver solen, molnen, värmen, kylan och vägarna, med ett ord, hon var odräglig. Förgäfves gjorde Alice allt hvad hon kunde, för att afråda henne ifrån att gå ut, erbjöd sig att blifva hemma hos henne; men Maria hörde icke der på, och hon ville, att hon skulle göra sällskap. De yrhättorna, sade hon, springa alltid förut, och du följer med mig.” De beslöto då att gå, Alice kunde icke hindra detta slags nödtvång, som var en följd af familjens vanor, att aldrig företaga sig något utan att meddela det
