— 158 —
qvart vid Winthrop, svarade hon med den spetsigaste ton i verlden: ”Det är ganska säkert att jag icke går och instänger mig att qväfvas i ett af dessa fula, låga rum, som jag ej kan fördraga! Du må gå om du vill; hvad mig beträffar så hvilar jag mig mycket bättre och angenämare på denna kulle.”
Efter några tvister, några öfverläggningar, beslöt brodren och de begge systrarna att Carl och Henriette skulle gå till gården att helsa på deras faster och kusiner, och de andra skulle vänta på dem vid kullen. Henriette tvekade ännu; Maria bad henne stanna qvar; Lovisa deremot, önskade att hon skulle gå till Georg; både hon och Carl bad med så mycken värma, att hon slutligen samtyckte dertill. Lovisa följde dem halfvägs till kullen, talande alltid sakta till Henriette, som afhörde henne under tystnad. Alice, Kapten och Maria, väntade på henne: medan Kaptens ögon följde de begge systrarna på gångstigen till kullen, sade Maria: ”är det icke rätt obehagligt för mig, Kapten, att hafva sådana relationer? Men jag försäkrar er, att jag ej mer än tvenne gånger i min lefnad varit der, och att jag icke har lust att återgöra det.”
Han svarade henne endast med ett småleende och
