— 159 —
en blick, som uttryckte ironi och förakt, hvars betydelse Alice fullkomligt väl förstod. — Sjelfva spetsen af denna kulle var ett angenämt ställe, som beskuggades af små träd. Lovisa kom tillbaka. Maria, som endast tänkte på sig sjelf, intog ett beqvämt ställe på en trädstam och förklarade att hon satt förträffligt, och tycktes vara ganska nöjd så länge man var omkring henne; men då Lovisa föreslog Kapten att plocka nötter, och de skiljdes på längre afstånd ifrån henne, och hon alldeles förlorat dem ur sikte, öfverfölls hon af ledsnad; hon uppsökte ämne till gräl, i afseende på stället, der hon satt, sade att hon vore öfvertygad att Lovisa hade funnit ett bättre, och ingen ting kunde afhålla henne ifrån att sälla sig till dem: hon följde den gångstig de hade tagit, hon vände sig åt alla sidor och kunde icke upptäcka dem. Alice, som icke hade någon lust att störa deras teteàtete, låt sin syster gå, och satte sig på en liten gräsplan, beskuggad af en grön häck. Maria kom tillbaka och beklagade sig med bitterhet öfver Kaptens och Lovisas ohöflighet. Sodan hon setat en stund hos Alice, steg hon åter upp, sägande att hon hade föresatt sig att söka rätt på dem och banna dem. Alice, som verkligen var trött, gladde sig öfver att få hvila, och lemnade
