— 162 —
han visade Lovisa den, sägande: ”Se denna nöt, af naturen utrustad med en egen kraft, har hon emotstått höstens stormar; icke en prick på hennes sköna yta, Icke ett enda ställe är skadadt; tack vare hennes ståndaktighet, hon har bibehållit all sin friskhet och skönhet under det de flesta af hennes likar hafva fallit, förtorrkade och onyttiga, på gräsvallen, eller blifvit förtrampade af vandrarens fot.” Detta yttrade han med en ton, som var blandad med entusiasm och skämt och hade ett eget behag; men som icke dess mindre genomborrade den stackars Alices hjerta; hon kände allt för väl tillempningen af dessa ord, och jemförde sig med hasselnöten, som fallit och förtrampades af mängden. Wentworth fortfor ur en alfvarsammare ton: ”Min första önskan för alla som intressera mig, är att de förblifva ståndaktiga, sade han. Om ni vill, Lovisa, bibehålla eder skönhet och sällhet i eder ålders sommar, och ännu i eder lefnads höst, så måste ni bibehålla eder nuvarande ståndaktighet, allt edert välde öfver er sjelf.”
Han tystnade. Lovisa svarade intet; Alice var beredd på hennes tystnad; det hade förvånat henne, om hon i ögonblicket hade haft ett svar tillreds på en sådan fråga, framställd med likaså mycken
