— 163 —
klokhet som känsla. Hon förstod alltförväl den unga flickans tankar, och tviflade icke att hon ju skulle starkt fästa sig vid den älskvärde och känslofulle mannen, som höll till henne detta smickrande tal. Beträffande sig sjelf, återhöll hon andedrägten, af fruktan att man skulle höra henne. Lovisa sade slutligen: ”Henriette har verkligen en nog svag karakter, och låter styra sig af min svägerska, som föraktar Hayters derföre, att de icke äro rika nog och lefva på enkelt landtmannavis. Maria motsäger mig oupphörligt med sitt oförstånd och sitt högmod, Elliotska högmodet (ni vet att detta uttryck gäller som ett ordspråk här i grefskapet;) hon har något för mycket af denna familjs narraktiga högmod; endast Alice är ett undantag derifrån. Vi hade alla önskat att Carl gift sig med Alice; jag förmodar ni vet att han friat till henne?”
Efter ett ögonblicks tystnad sade Kapten:
”Har hon gifvit honom korgen?
— Ack! ja, visserligen!
— När skedde det?
— Jag vet det icke precist; Henriette och jag voro då i pension; men jag tror det var ett år förr än han gifte sig med Maria. Huru gerna jag önskat
