— 166 —
höra hvarandras tal: man kan lätt föreställa sig att Alice hörde till det parti, som efter allt utseende var minst lifligt, ty hennes hjerta var åtminstone likaså upprördt som hennes följeslagares. Hon gick tillsammans med Carl och Maria och då hon var trött emottogs med nöje svågerns arm; han var vid ett ganska gladt lynne, då han talade med henne; men alldeles motsattsen, då han talade med sin hustru, som hade förtörnat honom, då hon nekade att göra honom sällskap till Winthrop; han visade henne det derigenom, att han beständigt drog undan sin arm, som hon stödde sig vid, för att med sitt spö afslå näslorna vid kanten af häckarna, och då Maria beklagade sig och brummade deröfver, att hon gick åt den sidan der häcken var, släppte Carl sina begge följeslagerskors armar, för att springa efter en vessla och att se på en ekorre, som klängde upp i träden; sedan kom han springande tillbaka, tog sin svägerskas arm och gjorde henne sin ursäkt, under det Maria med våld tog sin mans arm, och bannade honom för den ringa aktning han visade henne.
Ängen, i hvilken de voro, låg nära en körväg, på hvilken man nyss hörde någonting framrulla, som häckens höjd hindrade dem att se; när de kommo
