— 165 —
var angelägen, att alla kommo tillsammans för att återvända hem; enslighet och tystnad voro för henne ett behof.
Kapten och Lovisa voro de första; Carl och Henriette dröjde icke eller att komma; de förde med sig Georg Hayter. Lovisa gick leende dem till mötes; Alice kunde icke höra något af hvad de sade. Kapten var icke eller med i förtroendet; men nog var det påtagligt att en förklaring ägt rum mellan kusinerna, och att de moln, som hvilat öfver dem, voro skingrade; deras blickar uttryckte förtjusning; försoningen var tydlig. Henriette, som syntes litet flat, var inom sig ganska belåten: den unga presten kunde intet styra sin glädje: de begge älskande voro blott till för hvarandra, samt åtskiljdes icke ifrån den stund de återförenades och tills de kommo fram till Upercross.
Nu tycktes allt vara gynnande for Lovisa. Wentworth var likaså beställsam omkring henne, som Georg Hayter omkring Henriette; han lemnade henne icke ett ögonblick under promenaden: då gångstigen blef smalare, drog han sig närmare intill henne; och ingendera beklagade sig öfver trängsel. Oförmärkt delade sällskapet sig i tre partier, och afståndet emellan dem var nog långt för att icke
