— 179 —
Jag tror likväl att jag är olyckligare, tänkte Alice: slutligen underkastar man sig med undergifvenhet det som omöjligen kan förändras, en olycka, som den Allsmäktiges hand pålagt oss; men den man ådragit sig sjelf, som man kunnat undvika, är väl ännu förskräckligare. Hvilken sorg att se en annan bemäktiga sig det föremål, som vi älskade! Wentworth är förlorad för mig, liksom han icke mer vore till, och hans närvaro, hans älskvärdhet, underhåller känslan och sorgen, som tiden snart skall utplåna hos kapten Bentick. Jag kan ej tro att hans sällhet skall för alltid vara förbi; han är ung, han är karl, han tröstar sig nog, han glömmer sin Fanny och blir lycklig med en annan; och jag . . . så tänkte hon, då hon mötte Wentworths vänner, hvilka äfven varit hennes om hon hade blifvit hans maka.
De träffades, och Wentworth presenterade dem för hvarandra. Kapten Harvill var lång, hade ganska mörk hy, men såg icke dess mindre mild och känslofull ut; han haltade litet, och hade ett sjukligt utseende, hvilket gjorde att han såg äldre ut än Fredrik. Oaktadt det uttryck af lidande, som hvilade öfver Benticks ansigte, såg han ut att vara yngst af alla tre; kanske derföre att han var mindre
