— 13 —
var införd den tiden, då sir Walter hoppades att få tillägga sin dotters namn: han kunde icke förmå sig att skrifva in hennes kusins hustrus namn, och emellertid kunde han smickra sig med att framdeles få sätta dit Elisabeths. Den unga fru Elliot dog utan att lemna barn efter sig, men den skymf man ville förebrå hennes man, utplånades icke genom hennes död: Kanske hade man ändock nu sedan han blef enkling kunnat förlåta honom detta opassande giftermål; men sir Walter och hans dotter hade fått veta att han, likgiltig för den äran att tillhöra deras slägt och att bära namnet Elliot, talade föraktligt och lättsinnigt derom, och om det gods han med tiden skulle ärfva, och detta var oförlåtligt. Således använde Elisabeth hälften af sin lifstid att sörja öfver att Wiljam Elliot icke friat till henne, och den andra hälften att förklara, att hans låga tankesätt gjorde honom ovärdig att få henne. Af denna art voro de känslor som fyllde tomheten i den sköna Elisabeths lif; hon kastade sig in i den inskränkta sällskapskretsen på landet, utan någon annan verksamhet utom hus än den som fordrades för hennes toilette, lika enformig som hennes nöjen, och utan talanger och sysselsättning inom hus; men en ny tilldragelse gaf anledning till någon omvexling i hennes tråkiga lefnadssätt, i det den anvisade henne några små omsorger, som förändrade hennes vanliga belägenhet.
