— 188 —
till sitt, kunde Alice icke afhålla sig ifrån att småle vid den tanken, att hon kommit till Lyme för att predika tålamod och undergifvenhet för en ung karl, som hon aldrig förut hade sett.” Ack! tänkte hon, jag undervisar liksom de flesta moralister och predikanter i det, som jag ej är i stånd att sjelf utöfva, och man kunde gerna använda detta ordspråk på mig: ”Läkare, läk dig sjelf.”
TOLFTE KAPITLET.
Alice och Henriette, hvilka först voro uppstigna följande morgonen, promenerade före frukosten utåt hafsstranden; de satte sig ned på sanden för att passa på det ögonblick då ebb och flod inföll, och som en lätt sunnanvind återförde, sakta rullande på vågorna. Den uppgående solen i all sin prakt omgaf ännu Horizonten, och spridde sin rodnad öfver det omätliga vattnet. Morgonen var angenäm; Alice hade ej på länge funnit sig så väl, hon sade det för Henriette, som, hastigt uppvaknande ur sina djupa tankedrömmar, svarade: ”Ja, jag är mycket öfvertygad om hafsvattnets inflytande på helsan. Tror ni icke, att man skulle göra vår goda doktor Schirley den största tjenst, om man öfvertalade honom att komma och sätta sig ner i Lyme, och helt och
