— 190 —
nitälskan för den gamla doktor Schirleys helsa. Herre och Fru Musgrove, som visst icke nekade att gifva sin dotters hand åt hennes kusin Georg, hade likväl, som vilkor för giftermålet, förutsatt att han borde hafva Upercros pastorat, och de unga älskande hade allsingen håg att afvakta doktorns död, som än kunde dröja ganska länge. Alice tänkte som Henriette, medgaf doktor Schirleys rättmätiga anspråk på en hederlig tillflyktsort på sina gamla dagar, tillkännagaf sin önskan att se hans plats ersatt af någon ung, rask och kunnig pastor; hon tillade äfven ganska artigt, att det vore förmånligt om han vore gift, och att ingen ting passade bättre för en församling än en kyrkoherde-fru, som äfven kunde verka något godt utomkring sig.
”Å ja, utan tvifvel, jag har alltid tänkt det, sade Henriette; jag har alltför litet förändrat mig i det fallet, det är väl det lyckligaste tillstånd i verlden, att vara hustru till en prest på landet, Må Lovisa prisa så mycket hon vill sällheten att lefva på ett skepp, jag för min del förklarar att jag skulle tycka mycket mer om att bo på en vacker prestgård, i skygd för stormen, likaså aktad som en kaptens-hustru, och icke behöfva bäfva för min mans lif.
Se huru lyckliga doktor Schirley och hans maka hafva varit vid Upercross! Jag önskade, Alice, att
