— 204 —
honom ur sin dödsångest: ”Ja, ja, Alice, ni har rätt, en fältskär, och jag går strax efter en sådan.” Han hade en sådan darrning, att han knappt kunde gå. Alice såg det: ”Vore det icke bättre att kapten Bentick gick? utropade hon, han vet åtminstone hvar en sådan finnes.” Strax öfverlemnade Bentick Lovisas liflösa kropp åt Carls omsorger, och sprang i största hast till staden. Af de herrarne, som stannade qvar, kunde man svårligen säga hvilkendera led mest, Wentworth eller Carl, som verkligen var en öm bror; han gick ifrån den ena till den andra af sina systrar, hvilka begge voro nästan i samma tillstånd; och hans hustru, med sina nerfanfall, upphörde icke att ropa honom för att hjelpa sig.
Alice, hvars känslofulla hjerta, var sönderslitet, fann dock på medel till så mycken hjelp som var möjlig vid ett sådant tillfälle, i det hon uppmuntrade Henriette, bjöd till att lugna Maria, trösta Carl, och dela Wentworths känslor med en verklig sympathi: endast af henne väntade han och Carl goda råd och tröstegrunder. ”Alice, bästa Alice, sade Carl, hvad skole vi göra?” Kapten Wentworths blickar voro äfven fästade på henne, uttryckande samma fråga.
”Vore det icke bättre att bära henne till värdshuset?” sade hon.
