— 205 —
”Ja, ja, miss Elliot har rätt, sade Wentworth, till värdshuset. Musgrove, se ni efter er hustru och Henriette, jag bär henne allena.”
Oförmärkt spridde sig denna händelse ut ibland handtverkarne och båtsmännen; åtskillige af dem skockade sig dit, dels af tjenstaktighet, dels af nyfikenhet. Emellertid började Henriette att återfå sin sansning, men kunde ännu icke stödja sig sjelf; hon anförtroddes till tvenne karlar som skulle bära henne. Fredrik ville ej förtro Lovisa åt någon annan; han slöt henne i sina armar; hennes hufvud som låg orörligt, hvilande mot Wentworths axel, hennes armar hängde liflösa; hon var en bild af döden. De aflägsnade sig sålunda med en obeskriflig ångest från detta ställe, der de för tio minuter sedan vandrade af och an, glada och bekymmerslösa. De hade ännu icke lemnat cobb, när Harvilles träffade dem; kapten Bentick hade kommit inspringande till dem; hans närvaro, fasan målad i alla hans anletsdrag, förebådade dem någon olycka; så snart de hörde omtalas händelsen med Lovisa skyndade de till dem så fort de förmådde. Oaktadt kapten Harvills sinnesrörelse medtog han allt som strax var användbart, och ett tecken emellan honom och hans hustru bestämde hvad som borde göras. Lovisa skulle bäras hem till dem, och invänta fältskären, som Bentick gick att skaffa:
