— 206 —
de ville ej höra talas om några invändningar, alla fingo rum under deras gästfria tak. Medan Lovisa, under fru Harvills uppsigt, bars i denna fruns kammare och lades i hennes säng, biträdde, tröstade och hjelpte kapten Harvill alla de öfriga. En gång hade Lovisa öppnat sina ögon, men tillslöt dem strax åter utan att gifva något vidare tecken till lif. Denna omständighet uppmuntrade likväl Henriette något litet, ehuru hon, oaktadt allt sitt bemödande, icke var i stånd att vara i samma rum med sin syster: hennes häftiga sinnesrörelser, som voro en blandning af hopp och fruktan, förebådade en ny svimning; Maria var mera lugn. Fältskären kom förr än man vågade vänta honom; alla omringade sängen och voro i den förskräckligaste sinnesförfattning medan han betraktade den sjuka. Slutligen förklarades att Lovisa hade fått en förskräcklig kontusion i hufvudet, men att han icke tviflade på att kunna frälsa hennes lif. De kringvarande afhörde detta tal under en djup och tyst tillfredsställelse, ett bevis af deras starka känsla. Allas ögon höjdes till himmelen med uttryck af en from tacksamhet.
Henriette hade låtit leda sig till sin syster; hon tryckte hennes kalla hand till sina läppar, och fuktade den med glädjetårar. Wentworths blickar, hans rörelse då han utropade: Gud, Gud! Du vare evigt
