— 208 —
besvor fru Harvill dem att icke oroa sig öfver den vård Lovisa fordrade; fru Harvill var en erfaren sjukvakterska och hennes barnsköterska, som varit hos henne allt sedan hon gifte sig, hade samma förmåga: omgifven af dem begge, skulle miss Musgrove icke ett enda ögonblick lemnas allena, hvarken natt eller dag; allt detta erbjöds med en uppriktighet och en känsla, som ingaf ett fullkomligt förtroende.
Carl, Henriette och Wentworth hade en stor rådplägning tillsammans; i början innehöll den icke annat än ett utbyte af hvarandras förskräckelse och villrådighet: nödvändigheten att begifva sig till Upercross, sättet huru man skulle framställa för herr och fru Musgrove den förskräckliga nyheten; morgonen, redan så långt liden; omöjligheten att vara der på bestämd tid; oron öfver dröjsmålet och följden deraf; Fru Musgrove, ganska svag i moraliskt afseende, och som skulle digna under förskräckelsen, &c. &c. Under några minuters tid hörde man af dem icke annat än några utbrott af förtviflan; men slutligen hemtade kapten Wentworth sig, och sade med styrka:
”Man måste taga sitt beslut, och icke förlora tiden, som är dyrbar; hvarje minut har sitt värde; en
