— 212 —
då hennes man sade att hon skulle laga sig till att resa, skrek hon öfverljudt, beklagade sig med bitterhet och häftighet, att man ville tvinga henne att öfvervara första ögonblicket af hennes svärföräldrars sorg och bedröfvelse, hvilket säkert skulle komma att hafva ett förskräckligt inflytande på hennes nerfver, och Henriettes tårar se’n, hon insåg icke, hvarföre hon hela vägen skulle vara ett vittne till dem; men det var afgjordt att man alltid förbehöll henne det obehagligaste; och hon ville ingalunda underkasta sig denna orättvisa. Det var mycket naturligare att hon blef qvar hos den sjuka, än Alice, som icke angick henne; det var hon, och alldeles icke en fremmande, som borde ersätta Henriette. Hvarföre skulle hon icke kunna vara likaså nyttig som Alice? Dessutom hade man ju ej annat att göra än sitta der; fru Harvill var så förståndig, att man kunde fullkomligt lita på henne; men efter der borde vara ett fruntimmer af slägten, torde det väl vara hon sjelf. Hvad skulle hon göra i Upercross utan sin man? Hon skulle leds ihjäl. Man visste ganska väl att hon icke kunde vara allena utan att angripas af sina nerfanfall; men det gjorde dem alla lika mycket. Angående barnen, kunde man skicka dem till deras farmor och faster, hvilket skulle skingra deras sorg &c. &c. Med ett ord, hon förebar så många eländiga skäl, att Carl, som ej längre kunde fördraga denna flod af ord och klagomål, gaf slutligen efter för att äga lugn, och det beslöts att begge systrarne skulle byta med hvarandra.
