— 213 —
Aldrig hade Alice varit så missnöjd med Marias infall som nu; men hennes man hade fällt utslaget, man borde väl underkasta sig det; dessutom hade man ingen tid att förlora med öfverläggningar, man måste resa. Carl åtog sig att ledsaga den svaga Henriette; Bentick erbjöd Alice sin arm; under vägen erinrade hon sig de många sinnesrörelser hon på samma väg hade erfarit: det var der hon om morgonen beundrat den sköna utsigten, under det hon afhörde Henriettes planer, som snart ville gifta sig med sin kusin, och önskade att han skulle efterträda doktor Schirley i Upercross; litet längre bort hade hon träffat sin slägtinge Elliot, som hon för längre tid tillbaka önskade känna; han behagade henne, och hon tycktes behaga honom: Alice erinrade sig äfven Wentworths blick; men alla dessa mer eller mindre behagliga känslor voro utplånade; en ganska alfvarsam sorg aflöste dem: ”Ack! tänkte hon, hvarföre är det icke mig i stället för Lovisa som döden hotar? Min varelse är hvarken nyttig eller behaglig för någon; förlusten af mig skulle icke väcka någon sorg, som kunde jemföras med den Wentworth nu erfar. Hvarföre skall hon dö, hon som bör kunna blifva så lycklig, hon som är älskad under det jag . . .; men det är mitt fel, endast mitt fel! fordom älskade han mig som han nu älskar Lovisa.” Inbegripen i sina tankar, gaf hon i början ringa akt på kapten Bentick, som med känsla talade om den bedröfliga händelsen; de tänkte alltför lika att icke förstå hvarandra; begge insågo de Wentworths olycka om Lovisa föll ett offer, och, oaktadt de förhoppningar fältskären gaf, ansågo de henne ganska dålig så länge hon ej
