— 214 —
återfått sin sansning. Deras sympathi ingaf dem en ännu högre grad af välvilja för hvarandra, och utan att de meddelade hvarandra sina tankar, gjorde de begge inom sig det löfte, att söka alla tillfällen att åter få råkas. De anlände till värdshuset, der Wentworth väntade dem; en vagn med fyra hästar stod färdig, och stannade vid nedersta trappan. Systrarnas byte var honom en plågsam öfverraskning: hans förvåning, hans förändrade utseende, som var än dystrare; meningar började och åter afbrutna, frågor till Carl med alla tecken af sorg, var ett förödmjukande emottagningssätt för Alice; det borde åtminstone öfvertyga henne att hon endast var värderad i den mån hon kunde vara Lovisa nyttig. Hon bemödade sig att vara lugn och rättvis; det var i synnerhet derföre, att Lovisa intresserade Wentworth, att han skulle bli olycklig om han förlorade henne, som hon skulle hafva skött henne med ett större nit än man kan hafva för ett föremål, som icke upptager den första känslan: hon hoppades att han åtminstone icke skulle tänka att hon nekade uppfylla en väns pligt bredvid en ung person, som han tycktes vara tillgifven.
Han upphjelpte henne och hennes reskamrat i vagnen, och satte sig emellan dem: Alice var delad emellan öfverraskningen och rörelsen att finna sig så nära och kanske ändock så långt ifrån honom. Huru skulle denna resa aflöpa? huru skulle de förhålla sig emot hvarandra? hvad skulle de säga hvarandra? Detta kunde hon icke förutse. Allt gick ganska naturligt till, han sysselsatte sig helt och hållet med Henriette, vände sig alltid till henne, men det
