men allt gick så bra det kunde. Carl kunde ej finna ord att uttrycka Harvills omsorger och godhet, och i synnerhet fruns ömhet för den sjuka: hon hade vakat hos henne, och lemnade Maria ingen ting att göra, som, dessutom, med sina förstörda nerver, var till ingen nytta. Fru Harvill hade återskickat henne och hennes man att tillbringa natten i värdshuset och bad dem visa henne den godheten att lita på henne. Carl ville nödvändigt blifva qvar hos sin syster, men Maria hade förklarat att hon var sjelf för sjuk att kunna umbära honom. Hon hade sofvit ganska väl, men hon beklagade sig likväl på morgonen öfver sina nerver, som icke tillät henne att helsa på sin älskade Lovisa i sitt bedröfliga tillstånd; men vid hans afresa skulle hon göra en promenad med Kapten Bentick, hvilket visserligen skulle bekomma henne väl. Carl hade önskat att kunna förmå henne vända om till sina barn; men Maria fann det i sin ordning att någon af familjen stannade qvar, och trodde sig böra göra det: hon var endast ledsen öfver att hennes svaga nerver ej tilläto henne fördraga barnstojet, ty då skulle hon hafva åtagit sig fru Harvills barn, medan modren var sysselsatt hos Lovisa; men Carl visste nog att hon ej kunde tåla sina egna öfver en fjerdedels timma. Carl hade lofvat sitt återkomma till Lyme på eftermiddagen och hans
