far beslöt genast göra honom sällskap; men hans hustru och dotter ville ej samtycka dertill: ”Så länge Lovisa fortfar att vara så dålig, skulle ni endast öka Harvills besvär i deras lilla boning, förstora deras bedröfvelse, och kanske väcka alltför mycken sinnesrörelse hos den sjuka om hon vaknar ur sin dvala.” En mycket klokare och nyttigare plan blef föreslagen af Alice, och enhälligt gillad. Man beslöt att Carl skulle taga den goda Sara med sig, en gammal trotjenarinna hos familjen; hon hade skött alla barnen, det ena efter det andra; och nu, då hon endast var sysselsatt med att se efter de sjuka i byn, skulle hon anse för en lycka att få komma till sin kära miss Lovisa. Fru Musgrove hade strax önskat att hennes dotter haft den goda Sara hos sig; men utom Alices rådighet hade en så enkel sak mött mycket motstånd.
Georg Hayter kom dit så snart han fick veta hvilket missöde hade träffat Lovisa, och att hans älskade Henriette var hemkommen; han erbjöd sin tjenst som extrapost, och att skaffa underrättelser en gång i dygnet, hvilket med den varmaste tacksamhet antogs: en öm blick af hans Henriette, och en handtryckning af denna älskade kusin, blef hans belöning. Han red bort och återkom med goda underrättelser: den sjuka hade i det närmaste återfått sin sansning:
