instundade; herr och fru Musgrove voro tvungna att återvända till Upercross, för att emottaga sina yngsta barn, som skulle komma hem och tillbringa den tiden hos sina föräldrar; de hoppades icke att få Lovisa med sig. De hade allesammans tagit sig en våning nära Harvills, och den goda Mamma Musgrove hade åtagit sig den älskvärda sjukvakterskans barn. Lovisa, som var van vid hennes milda, ömma skötsel, kunde icke umbära henne. Dagligen spisade Musgroves middag hos Harvills; men herr Musgroves omsorg var att anskaffa frukt, grönsaker och vildt, af allt sådant som fanns vid hans egendom. Förbindelsen emellan begge husen var ganska förtrolig. Fruarna Musgrove och Harvill öfverensstämde förträffligt med hvarandra; herr Musgrove blef lifligare då han talade med kapten Harvill, som genom sin kroppsliga bräcklighet närmade sig till hans ålder; Carl fästade sig med tillgifvenhet vid kapten Bentick; barnen, som voro lika gamla med de yngste Musgroves skulle äfven närmare fästa sig vid hvarandra: de goda mödrarne gingo än längre, de tillskapade i sina tankar och i andras hjertan böjelser och tillkommande giftermål; och visserligen sannades det gamla ordspråket: intet ondt, som icke har något godt med sig. Maria endast tyckte icke om någon annan än sig sjelf, också behagade hennes person
