ingen; men som hon hörde till familjen Musgrove, så fick hon ock sin andel af de goda Harvills artiga uppmärksamhet; hon kunde icke skryta af att det skedde för hennes egen skull. Men efter sin vana, hade hon alltid tusende ämnen till klagomål: Georg Hayter kom oftare till Lyme än hon önskade; hon tyckte icke om att äta hos Harvills, de hade icke några betjenter; upp-passningen vid bordet skedde af en kammarjungfru, hvilket hon fann odrägligt och som betog henne aptiten: mest plågade det henne att man vid alla tillfällen först observerade den äldre fru Musgrove, att hon sattes framför henne vid bordet, ehuru hon var sir Walter Elliots dotter; emellertid hade kapten Harvill en gång sagt henne att hon såg så ung och frisk ut, att han ej trodde henne vara gift, hvilket något tröstade henne. Hon tyckte annars mycket om rörelse och vistandet i Lyme; hon använde morgonen att springa kring gatorna och i bodarna; der fanns en modkrämare som gjorde temligen väl hattar, hvilket syntes af den hon nyttjade och en bokhandlare, som hade de bästa romaner i verlden. Man hade följt henne till Charmouth, der hade hon badat; hon hade varit i kyrkan, der hela verlden hade sett på henne; med ett ord, hon hade der tillbragt en ganska angenäm tid, och tycktes, fastän hon ej vågade säga det, att hennes svägerska
