”Maria, sade han, om herr Benticks hjerta är krossadt af kärleken, har det ännu mer blifvit det utaf sorg: det är ditt verk, Alice, du har botat honom för hans smärta men icke för hans kärlek. Då han antog vår bjudning, trodde han att du bodde hos oss och att han skulle träffa dig vid hyddan; men då han fick veta att du var hos lady Russel, en mil från Upercross, brydde han sig icke vidare om att komma dit. Sådant är, på min ära, förhållandet; Maria vet det så väl som jag.” Lady Russel såg strax på sin unga vän; hon smålog, men rodnade icke. Maria ville ingenting erkänna, och syntes stött öfver att man skulle komma till henne för Alices skull; hon åter, slog af alltsammans med skämt, sade, att hon var smickrad af sin eröfring, och fullföljde sina frågor om sin bedröfvade tillbedjare Bentick! ”Åh! jag försäkrar dig att han nu är mycket mindre bedröfvad, sade Carl; han talar ofta med nöje om dig, det ser man nog; är det icke sannt Maria, att han är ganska upplifvad då han talar om din syster?”
Jag förstår ej hvad du vill säga, svarade hon med ifver, jag försäkrar att jag icke två gånger hört honom nämna Alice. Det är ledsamt att jag måste motsäga Carl; men kapten talar ganska litet om min syster.
