reste de sin väg: ”Gud bevare mig derifrån! sade hon, då hon satte sig i vagnen: jag är viss, att mitt hufvud är mer förstördt, än miss Lovisas.”
Hvar och en har sin egen smak för det skrålande, liksom för allt annat; den som ej kan fördraga barndomens skrik och sorl beklagar sig icke öfver det, som en stojande parterr gör på theatern, eller bullret på en assemblée. Lady Russel, som var sjuk, emedan hon vistats en timma i Fru Musgroves salong, beklagade sig icke, då hon någon tid derefter gick på storgatan i Bath, öfver den mängd af vagnar som rullade fram och åter, bullret i staden, bultningen på hvarje port; larmet i sitt vinterqvarter fann hon behagligt; och, liksom fru Musgrove, skulle hon gerna hafva sagt, att efter ett långt vistande på landet är ingenting mer vederkvickande än litet rörelse och buller.
Alice delade icke denna känsla; hon fortfor under tystnad i sin afsmak för Bath. Dessa fuktiga gator, dessa höga dystra byggnader, der man ingenstädes fann en vän, icke en gång en bekant, gjorde hennes hjerta bedröfvadt, då hon reste igenom staden, der ingen gladde sig åt hennes ankomst eller emottog henne med en leende välvilja. Likväl fanns det en person i Bath, som icke var utan intresse för henne.
