Alice sjelf; ehuru hon älskade barnen, fann dem allt för talrika och stojande. Mamma Musgrove satte henne bredvid sig, för att så mycket hjertligare kunna tacka henne för hennes uppmärksamhet emot dem alla vid den förskräckliga tilldragelsen med hennes dotter; hon upprepade i korthet allt hvad hon sjelf hade lidit: ”Men det är ej mer fråga derom, sade hon och såg sig omkring med mildhet; efter en liflig oro, lindrar ingenting så mycket som stillheten och nöjet att åter vara hemma vid sin brasa. — Lovisa bättras dagligen, sade hon; hon hoppades snart få se henne komma tillbakas och njuta dessa oskyldiga nöjen, innan hennes bröder och systrar måste återresa till sina skolor. (Alice bäfvade derföre i anseende till den stackars tillfrisknade, hvars hufvud vore så svagt.)
Harvill och herr Bentick följa mina flickor hem, fortfor den ömma modren. Vår goda kapten Wentworh har rest till sin bror i Shropshire; men han kommer snart tillbaka, och blir, hoppas jag, ofta här, liksom ni bästa miss Elliot: han kan hämta er, eftersom ni är vid Kellinch. Alice tackade henne, och sade att hon icke lemnar lady Russel. — Hon skulle hedra och fägna oss om hon ville göra er sällskap, sade fru Musgrove.” Lady Russel tackade med en bugning; och sedan hon gjort ett tecken åt Alice,
