missaktning hade talat om Elliots och deras adelskap visade han sig stött, han, som alltid berömt sig att höra till denna familj; han, hvars tänkesätt, i motsats med tidehvarfvcts och demokratiens, voro så utmärkta! Han borde visserligen tro sig skyddad för sådana beskyllningar, men hans karakter och uppförande hafva gifvit dementi åt denna falska beskyllning. Kunde man ännu fördöma honom, efter hans ifriga bemödande att iakttaga det första tillfälle, att återförsona sig med den ädle hufvudmannen för hans familj?
Omständigheterna vid hans giftermål voro så urskuldande: det var ett ämne, som man ej kunde vidröra med honom sjelf; men en öfverste Wallis, hans förtrognaste vän, boende i Bath, en aktningsvärd karl och god adelsman, som lefde med mycket anseende i qvarteret Marlborough, hade bett herr Elliot att presentera honom för sir Walter och hans dotter, och af honom hade man fått veta mycket, som stod i sammanhang med detta giftermål, så olika i afseende på börden, som till en stor del ursäktade herr Elliot att han hade slutat detta kontrakt. Öfverste Wallis, som för längre tid tillbaka hade varit fästad vid honom, hade också varit bekant med hans hustru; det är sannt att hon icke var af en ansedd familj, men hon var mycket skön, mycket väl uppfostrad,
