mycket rik, och älskade hans vän med passion; hon hade sökt honom, och han kunde icke emotstå hennes behag: penningarne hade icke haft någon dragningskraft för honom om han icke varit kär. Sir Walter satte alltför mycket värde på kusin Elliot, för att icke vara öfverseende: ett skönt, rikt fruntimmer, som med passion älskade hans slägtinge! det rättfärdigade honom helt och hållet i hans ögon.
Elisabeth sade, under det hon nedslog sina ögon på ett sätt, som hon trodde vara blygsamt, att skönheten hade verkligen en oemotståndlig dragningskraft och att fru Elliot måtte hafva varit utmärkt vacker för att kunna uttränga . . . . andra . . . . i hennes kusin Elliots hjerta. ”Du skall snart sjelf kunna döma om hans förtjenster, sade hon till sin syster, han kommer nästan dagligen hit; han har till och med två gånger spisat middag ensamt med oss, sir Walter gifver icke mer några stora middagar; hvilket verkligen är en riktig uppoffring! Men herr Elliot har varit förtjust att bemötas som en vän och en slägtinge; han finner sin sällhet deruti att vara emottagen i vårt hus.”
Alice hörde och öfverlade; herr Elliots figur och sätt att vara hade behagat henne; men hvad hon egentligen skulle tänka om honom kunde hon icke
