— 20 —
enligt den plan som Alice hade uppgjort) och började å nyo sina uträkningar: ”Om vi kunne öfvertala eder far, tillade hon, så skall han inom sju år vara alldeles skuldfri. Jag hoppas att han, så väl som Elisabeth, skall finna sanningen häraf, och att vi må kunna göra begripligt för dem att Kellinch-Hall är i och för sig sjelf en så ansenlig egendom, att den ingen ting förlorar af sin glans genom dessa indragningar; att sir Walters verkliga anseende är så väl befästadt, att hans heder icke skulle lida det ringaste dervid; tvärt om, skola alla förståndige menniskor högakta honom ännu mera. Hvad gör han i det hela? Det som våra högst ansedda familjer hafva gjort eller borde göra; deruti är ingen ting besynnerligt, ingen ting hvarföre man kan klandra honom; och oftast är det verldens tankar, eller dem man förmodar af verlden, som orsaka det högsta lidandet, då man måste taga ett svårt beslut. Jag hoppas att det skall lyckas oss, sade hon till Alice; men vi måste vara ståndaktiga, vi måste upprepa, för honom att en hederlig karls första pligt är att, då han åsamkat sig skulder, betala dem; och ehuru jag känner, likasom han, den aktning en adelsman, och hufvudmannen för en ansedd familj har rätt att fordra, så är man ännu mera skyldig en rättsinnad och hederlig mans karakter.”
