icke var lycklig annorstädes än i Camben-Place. Alice sade att hon trodde sig hafva träffat honom i Lyme; man fästade ej särdeles uppmärksamhet dervid: Ja, kanske var det han; man gaf ej akt på Alices beskrifning på denne kusin. Sir Walter som förstod sig derpå, gjorde den i sin ordning, och han gjorde honom äfven rättvisa, sägande att han såg alldeles ut som en adelsman, att han var klädd med prakt och på modet, att hans figur var behaglig, hans ögon uttrycksfulla, hans småleende qvickt: ”Det är stor skada, tillade han, att han icke är nog rak; det är ett fel som ökas med åren, och gifver oss ett äldre utseende: med ett ord, han har något litet åldrats på tio år. När han sade mig, fortfor sir Elliot, att jag var mig alldeles lik, så var jag förlägen att ej på samvetet kunna säga honom samma artighet tillbaka. Elliot är emellertid bättre än de fleste, och jag skulle icke frukta att visa mig med honom hvar som helst.” Från herr Elliot öfvergick man till hans vänner Wallises; öfversten hade icke haft någon ro förrän han blifvit presenterad för sir Walter: han var gift och fru Wallis var äfven i Bath; hon ansågs för ett af de vackraste fruntimmer i London. Man hade ännu icke sett henne; nära att falla i barnsäng, hade hon icke gått ut; men så fort hon tillfrisknar, skall man göra hennes bekantskap, och
