man längtade med otålighet derefter, åtminstone sir Walter. Elisabeth smålog medlidsamt, då hennes far talade om den förtjusande fru Wallis, och kastade i spegeln en blick, hvilken betydde: ”hon kan ej vara skönare än jag.” Sir Walter var ganska intagen häraf; ett af de skönaste fruntimmer i England! Är det icke förundransvärdt att se huru händelsen förer menniskor till Bath, som äga ett så utmärkt utseende som Fru Wallis, och, och . . . ., han hade ej den dumheten att säga sir Walter Elliot; men fru Clay tillade: och sir och fröknarne Elliot; skönheten synes fästad vid detta namn. ”Ni skämtar, fru Clay, sade sir Walter, som i sin ordning kastade en blick åt spegeln: fordom kanske . . . .; men min tid bör väl vara förbi; jag ville tala om öfverste Wallis, som skulle vara en ganska vacker karl om han ej hade så ljust hår. — Jag har aldrig promenerat med honom utan att märka huru alla fruntimmer vände sig åt vår sida, och det kunde ej vara för annat än hans skull, tillade den blygsamme sir Walter. — Eller för dens skull, hvars hår icke har den färgen, sade fru Clay; jag begriper ej huru en karl med röda hår kan behaga.” Sir Walter bockade sig, sedermera frågade han, i sitt goda lynne, Alice om Maria mådde väl. ”Jag hoppas att hon icke blifvit fetare; det kläder temligen bra när det är måttligt;
