bad ganska artigt om ursäkt att han kom så sent; men han kunde icke gå förbi, utan att underrätta sig om miss Elliot och hennes vän icke haft någon olägenhet af kölden under deras morgonpromenad.
Sedan man höfligt besvarat hans fråga, kom ordningen till Alice; sir Walter bad henne stiga fram. ”Jag får här, min bästa Elliot, presentera ännu en kusin för dig, min andra dotter, miss Alice Elliot, som i dag anländt med vår vän lady Russel.” Alice helsade på honom, rodnande och småleende. Herr Elliot igenkände den vackra varelsen som han ingalunda hade glömt; han syntes blifva mycket öfverraskad och ännu mer glad: hans blick upplifvades, och erinrade henne på ett ganska behagligt sätt om deras sammanvarelse: ”jag hade, sade han, bordt ana vårt förhållande till hvarandra; det förekom mig så som ni icke var fremmande för mig.” Alice sade honom uppriktigt, att hon hade funnit ungefär detsamma, men att hon fått veta hans namn strax efter hans afresa.” Hvarföre visste jag icke edert, sade han; jag hade mycket säkert åberopat mig slägtskapen, och fördröjt mitt vistande i Lyme.”
De ansågo sig sålunda strax som gamla bekanta; hon fann nu, som första gången, att han hade ett ganska behagligt yttre; hans sätt var så artigt, så
