dagen hade Elisabeth det nöjet att pryda spisen med tvenne vackra visitkort ifrån enkegrefvinnan Dalrympel och hennes hedervärda dotter, hvarunder hon gerna velat tillägga, kusin till Elliots.
Alice skämdes deröfver: om också dessa förnäma slägtingar hade varit älskvärda, skulle hon ändock ogillat den uppståndelse i huset de förorsakade; men man kunde icke en gång förebära det som ursäkt. Lady Russel, som bibehöll värdigheten af sin tittel och sin karakter, då hon endast sade att hon önskade med det aldra första få se ett charmant fruntimmer, hade blifvit förvånad att se en ganska vanlig qvinna, allt för litet behaglig, utan annan öfverlägsenhet än den hon hade genom sin rang: I Bath fann man henne charmant, derföre att hon gaf måltider och att hon hade ett småleende tillreds för hvar och en, som hon talade med. Hennes dotter, miss Carteret hade icke en gång detta småleende; hon var ful och obehaglig, hvilket sir Walter icke kunnat tåla, om det ej varit för hennes börds skull. Alice hade en liten strid i detta ämne med sin kusin Elliot; han medgaf henne att de ej ägde något eget värde; men han påstod att en grefvinna, en lady, vore alltid, om och endast för denna rang, ett utmärkt godt sällskap, med hvilken det vore ganska angenämt att stå i vänskapligt förhållande. Alice smålog. ”Jag
