med förkärlek, erinrade henne så mycket mer olyckan att hafva förlorat henne, och att befinna sig ibland alldeles fremmande, tillsammans med en mängd unga, lyckliga och glada flickor, som tröttnade vid hennes bedröfvelse. Miss Hamilton, som var tre år äldre än Alice, kände det ömmaste deltagande för denna unga, lidande varelsen, försvarade och tröstade henne. Som hon också i sina första ungdomsår hade förlorat sina föräldrar, fick hon tillåtelse af sin förmyndare, hvilka ämnat taga henne ur pension, att få qvarblifva ännu ett år, hvilket hon i det mesta använde till att mildra sin unga väns sorg, hvilken hon i mer än ett afseende blef nyttig.
Detta år förflöt, miss Hamilton reste och blef snart derefter gift med en rik man, enligt hvad ryktet sade, som hette Smith: ifrån detta ögonblick upphörde deras brefvexling; Alice visste icke hvart hon tagit vägen, men glömt henne hade hon icke. Den önskan, att få höra något om henne, förmådde Alice att uppsöka deras fordna lärarinna, hvilken hon dessutom ville göra ett besök. Den underrättelse hon fick af henne, uppväckte å nyo hela hennes vänskap. Fru Smith var enka, fattig och ännu värre, plågad af en smärtsam flussvärk, som hade angripit benen och gjort henne alldeles lam. Hon var kommen till Bath, för att genom vattnet derstädes få någon
