anledningen till hennes frånvaro. Alices godhet och medlidande för en fattig och lidande vän förtjuste herr Elliot på det högsta; han ansåg sin kusin för det sällsyntaste fruntimmer han någonsin sett: hennes karakter, hennes sätt att vara, hennes förstånd, sjelfva hennes figur så vacker, så liflig, syntes honom vara en afbild af fullkomlighet. Han och lady Russel kommo mycket väl öfverens, då de talade med hvarandra om Alices förtjenster; och hon, för hvilken lady Russel berättade dessa samtal, kunde icke vara kallsinnig för detta beröm, gifvet af en man, hvars omdöme och känsla hon högaktade; det gjorde på henne ett ganska angenämt intryck, som hennes vän var förtjust att hafva uppväckt; Lady Russel hade en hög tanke om herr Elliot; hon hade den öfvertygelsen, att det var hans alfvarliga mening att erhålla Alices hand, om det lyckades honom att intaga hennes hjerta; hon trodde att det skulle gå ganska lätt, och började att räkna efter huru många veckor det ännu återstod för honom att bära den djupa sorgdrägten och innan han kunde använda hela sitt sätt att behaga. Hon vågade icke säga sin fosterdotter hälften af hvad hon tänkte i detta ämne; men hon kunde icke hindra sig ifrån att låta henne tydligt förstå att en ömsesidig tillgifvenhet emellan henne och hennes kusin vore både möjlig och
