önskvärd, så väl i anseende till deras börd, som till deras karakter och tänkesätt; en dag gick hon till och med så långt, att hon sade det himlen hade skapat dem för hvarandra. Alice svarade ej, hon rodnade, smålog, och runkade sakta på hufvudet.
”Jag tycker ej om att blanda mig i giftermålsaffärer, sade lady Russel, alltför mycket öfvertygad om ovissheten af menskliga uträkningar; men jag tror att om herr Elliot tänkte på er, om ni ville höra hans önskningar, så skulle ni blifva ganska lyckliga. Ni kunde icke, min bästa Alice, göra ett mer passande parti: hvad tänker ni derom, mitt barn?
Jag tycker att herr Elliot är en ganska behaglig karl; jag har den bästa tanka om honom; men vi passa ej för hvarandra.”
Lady Russel syntes bestört, och förblef tyst några ögonblick; sedermera, utan att svara rakt på saken, tillade hon, liksom i följd af sin tankegång: ”Ja, jag erkänner det, det skulle gläda mig att i er person se den blifvande ägarinnan till Kellinch-Hall, den tillkommande lady Elliot; att i perspektiv se er bekläda eder värdiga mors rum, insatt i alla hennes rättigheter; ni skulle, Alice, hafva hennes vänlighet mot de ringare, hennes välgörenhet, alla de dygder, som gjorde henne vördad. Ja, det skulle vara mig en stor
