ögonblicket det bländverk af sällhet, som fängslat hennes inbillning: Förtrollningen af titeln ’lady Elliot’, tanken att äga Kellinch-Hall, försvunno; det endast sysselsatte henne, huru omöjligt det var att emottaga sin kusins hand; och det var icke allenast derföre, att hon ännu kände intrycket af sin första kärlek, hon hoppades väl kunna besegra denna känsla, som förnuftet, och snart nog pligten skulle fördöma; men hennes urskiljning, hennes tänkesätt, talade emot herr Elliot.
Hon hade ju först för en månad sedan lärt känna honom, och det var icke nog för att studera den mannens karakter, med hvilken man vill förena sitt öde. Han var behaglig, han talade bra, han yttrade ganska goda tänkesätt, han tycktes vara känslofull, tycktes hafva ett sundt och klart omdöme, han hade godt naturligt förstånd och kunskaper; i allt detta gjorde hon honom rättvisa och medgaf, att det var mera än man i allmänhet kan vänta af karlarne; men det var icke nog för henne: hon ville högakta sin man mer än alla andra, och derföre borde hon vara förvissad om rättheten af hans grundsatser i religiöst och moraliskt afseende. Visserligen förstod han hvad som var rätt eller orätt, man kunde icke förebrå honom någon verklig öfverträdelse af sina pligter; men kunde hon lita på, att hans uppförande, till utseendet
