sällhet! Ni är en lefvande afbild af er mor; samma anletsdrag, samma karakter: ack! bästa Alice, jag skulle tycka mig hafva helt och bållet återfunnit henne i eder! Ni skulle bära hennes namn, bo i hennes rum, ni skulle blifva älskad på den ort der jag bosatt mig endast för hennes skull; lyckligare än hon, skulle ni vara en värdig följeslagerska åt den man, som förstod värdera eder. Ack! min bästa Alice, om denna mitt hjertas önskan gick i fullbordan, så skulle också jag vara lyckligare än jag någonsin varit.” Alice nödsakades att vända sig om, att stiga upp och gå till andra ändan af salongen, under förevändning att söka något, för att dölja och besegra den rörelse, som denna tafla uppväckt hos henne. Hennes hjerta och hennes inbillning öfverväldigades för några ögonblick; tanken att blifva hvad hennes mor varit, att bära ett namn så kärt för hennes minne, att ännu bebo Kellinch-Hall, att der tillbringa hela sin lifstid, var en förtrollning, som hon ej straxt kunde emotstå. Lady Russel, som med ögonen följde henne, förstod hvad hon erfor, och tillade icke ett ord, utan lemnade henne åt sin känsla, öfvertygad att, då herr Elliot sjelf talade för sig, skulle han blifva hörd. Alice hade alldeles icke samma öfvertygelse, bilden af herr Elliot sjelf talade för sig, framställde sig för hennes förstånd och förstörde i
