oemotsägligen förståndig, grannlaga, m.m. men han var icke öppen. Han betogs aldrig ovilkorligen af någon öfvernaturlig ingifvelse, gaf aldrig med något tecken tillkänna ovilja eller fägnad vid berättelser om goda eller onda handlingar: det behöfdes icke mer än detta, att öfvertyga Alice om hans ofullkomlighet. Hon värderade uppriktigheten, denna öppenhjertighet, denna varmare känsla; en sluten karakter, som beständigt är på sin vakt, behagade henne alldeles icke: elden och lifligheten hos Wentworth var det, som isynnerhet hade fängslat henne, och som hon ännu älskade lika mycket som i sin ungdom. Hon kände, att hon skulle hafva mer förtroende till dens uppriktighet, som ofta talade utan eftertanka, och hvilken det kunde undfalla något, som varit bättre, om det varit osagt, än till den, hvars själsnärvaro aldrig saknas, hvars samtal alltid äro beräknade. Herr Elliot var ock verkligen älskvärd; han var lika behaglig för menniskor af de mest olika tänkesätt; han var otvungen och vänlig. Han hade talat något förtroligt med sin kusin Alice om fru Clay; han tycktes hafva urforskat hennes afsigt och ansåg henne med förakt, och likväl var fru Clay likaså förtjust i herr Elliot, som de öfrige af familjen.
Lady Russel, som gjorde anspråk på mycken forskningsförmåga, såg mer eller mindre än hennes unga vän. Hon fortfor att anse herr Elliot för en
