fullkomlig varelse; hon fann ingen karl, som hon högre värderade än herr Elliot, och kunde ej äga en ljufvare förhoppning, än att följande höst se honom emottaga hennes älskade Alices hand i Kellinch-Halls kapell.
SJETTE KAPITLET.
Man var i början af Februari; Alice hade bott i Bath öfver en månad. Hon längtade med otålighet efter underrättelser ifrån Lyme. Maria skref henne sällan till, nämde aldrig något annat än sina nerver och sin ledsnad. Det var redan trenne veckor sedan hon haft bref, i hvilket hennes syster berättade henne att Henriette var qvar i Upercross hos sina föräldrar, och att Lovisa, ehuru alldeles frisk, men under föregifvande af sin svaghet, ännu vore qvar i Lyme. Men en morgon, då herr Elliot gjorde sitt vanliga besök, nalkades han henne, och sade med ett förnöjdt utseende: ”Jag är nog lycklig, min älskvärda kusin, att kunna lemna er goda underrättelser om edra vänner i Lyme. Jag har på morgonen vid kaffebordet, träffat herr Scott, fältskären från Lyme, densamme som har skött miss Musgrove efter den förskräckliga händelsen med henne: han tror sig hafva frälst hennes lif och med detsamma en
